Piratpartiet | För ett fritt och öppet internet Piratpartiet – För ett fritt och öppet internet

Följ oss i sociala medier

En liten film om Piratpartiet


Informerade människor reser sig upp.

Jag och Gustav Nipe stod länge på Sergels Torg på Lördagen under Occupy Stockholm för att känna av pulsen, visa vårt stöd och deltagande. Vi var där för att lyssna och visa respekt för en frisk rörelse. Det är vad politiker ska göra tycker jag.

Det är Piratpartiet för mig.

Kritiker till den här rörelsen brukar framföra:

”Vad vill ni egentligen? Vad är er agenda?”

Det är bra kritik. Men de som kritiserar är oftast inte på plats heller. De har inte orkat lyssnat, ställts sig där i höstkylan på Stockholms gator. Eller så vill eller orkar de inte förstå vad som händer. Därför blir kritiken tråkig att svara på också eftersom den inte är villig att lyssna på svaret.

Manifestationen på Sergels Torg i Lördags handlade inte om ett specifikt problem, inte heller tio problem. Det var mer än så. Att sammanfatta med en punktlista på problem låter sig inte göras. Det är större än så.

En del försöker förklara vad som sker med att vi har förlorat vår kontakt med våra mänskliga värderingar. De menar på att samhället styrs idag, inte med hjärtat, utan med plånboken. Vem ställer inte upp på den beskrivningen?

Ett plakat på Sergels Torg formulerade också ordet: SYSTEMFEL!

Det är också en bra beskrivning.

När djupt engagerade människor protesterar tillsammans, basunerar kritikerna vidare:

”Varför har ni ingen ledare som vi kan prata med?”

Jag vill försöka svara på den frågan med att beskriva vad som brukar hända när en folkrörelse blir kapad. Vi hoppar tillbaka till ögonblicket då Sovjetunionen föll 1991.

Den 19:e augusti 1991 körde en stridsvagn fram till regeringsbyggnaden i Moskva. Upp på den kliver en fet, före detta kommunistpolitiker, med en megafon i handen.

Innan dess hade det kommunistiska Sovjetunionen sakta kollapsat under sin egen vikt. Kollapsat under en misskött, korrupt och gigantisk administration som kört landet i sank på alla vis. Givetvis inte utan hjälp från USA som med politiskt och ekonomiskt inflytande gjort allt för att underblåsa rörelser som syftade till revolution, vilka som helst. När slutligen militären mutats tillräckligt mycket med löften om karriärer och ekonomiska fördelar, så rinner slutligen bägaren över och folket vågar sig ut på gatorna. (Nu när militären inte längre sätter stopp för dem.)

Folket har börjar kräva inflytande, men det är inte bara demokrati som folket skriker efter. Man vill främst ha ekonomisk rättvisa och folket hatar den utbredda korruptionen. Relativt lite internationell journalistik kommer ut till oss i omvärlden dock, Internet är bara i sin linda. TV och tidningar gör sitt bästa att förmedla information det som förefaller vara en demokratisk revolution. Det är inte en demokratisk revolution, det är en folkrörelse som är mycket lik den vi ser idag.

 

Mannen på stridsvagnen skriker i en megafon ”DET ÄR JAG SOM ÄR REVOLUTIONEN!” Mannen är Boris Jeltsin och påstår sig företräda rörelsen.

Boris kapar, där och då, hela ryska folkets frihetsrörelse och omvandlar därefter världens äldsta kommunism till den mest renodlade kapitalismen i mänsklighetens historia. Demokratin klistrade man på för syns skull. Idag är Rysslands demokrati ett vattentätt svepskäl för legitimerad företagskorruption, köpta politiker och skräddarsydda lagar för att blidka oligarker och ett näringsliv som ser ut ungefär som vårt eget.

Vi kan knappt prata om det här, allra helst inte inom diplomatin. Det vet vi genom Wikileaks, Bildts affärer i Lundin Oil, Carnegie, Bofors och så vidare. När vi inte har rent på vår egen bakgård, hur ska vi då kritisera andras?

Occupy-rörelsen, är förhoppningsvis annorlunda än den 1991. Kanske har vi som kollektiv lärt oss något av historien, eller så är vi bara hälsosamt skeptiska mot politiker. Kanske är det därför man inte accepterar talare som representerar politiska partier. Inte accepterar att någon säger sig representera rörelsen. Det är bra, men också svårt. Rörelsen strävar efter att skapa en organisation, samtidigt som man inte vill ha den. Man vill tala med en röst, men har många. Det är ett svårt problem att lösa.

Men, som en av arrangörerna Einar Stensson avslutade med att säga:

“Vi har Internet!”

 

Jag tror, från vad jag ser, att människor i hela världen längtar efter att få göra sig hörda. Längtar efter ett politiskt system som tar tillvara på mer än vad en knapp majoritet röstar igenom. Längtar efter deltagande, samarbete och inflytande som är bättre än 51%. Längtar efter förtroenden som också förvaltas.

Kapitalismen har misslyckats med att svara på de viktiga frågorna i livet, och demokratin i sig har inte utgjort en garanti mot korruption och maktfullkomlighet.

Bara en sak biter på korruption. Det är ansvar, transparens och öppenhet. Det skapar ett förtroende och är demokratins enda försvar. Det är där du hittar Piratpariet. Det är där vi är.

Hederspiraten Bradley Manning, lär ha sagt:

”Jag vill att folket ska se sanningen… oavsett vem den är… därför utan information, kan vi inte ta informerade beslut som ett folk”.

Förtroende är det dock ont om idag. Kanske främst för våra politiker. Jag skrev för länge sen om ungdomen som tappat förtroendet för demokratin. Kanske är rörelsen en konsekvens av ett samhälle där förtroende förbrukats, missbrukats och missförståtts. Idag är det företagsvärlden och politiker som tillsammans och i samförstånd styr allt. Människor utan företrädare och intressen i någon av de här grupperna är chanslösa.

Det är därför vi kallar oss 99%, vi är inte politiker eller storföretag. Vi är därför ingen och alla.

På Sergels Torg såg vi ungdomarna, svenska Zeitgeist rörelsen, miljöaktivister, socialister, anti-kapitalister, humanister, diverse människorättsorganisationer, EU- och kärnkraftsmotståndare och många andra aktivistgrupper. Men även ett förvånansvärt stort antal äldre, kanske sjukpensionärer, invandrare, anonymous, enstaka vänstergrupper och så vi då, Ung Pirat och Piratpartiet.

Men man såg inte arbetarrörelsen, fackföreningarna eller våra högerpartier. De lyste med sin frånvaro, som skuggor av sina forna lojaliteter. Jag har länge hoppats att arbetarrörelsen i Sverige bara varit vilande, men jag hade fel. Den är död. Ni som tycker er tillhöra arbetarrörelsen! …Era representanter är någon helt annan stans idag. Era representanter är inte på Sergels Torg i höstkylan och fryser med oss.

Arbetslinjen (som drivs av både högern och vänstern) handlar inte längre om arbetande människor, det handlar om mänsklig råvara till löpande band som är vår industri. Samma industri som mest av allt vill ha överflöd individer som inte ställer svåra frågor om sin arbetssituation och genom överflöd av billig, outbildad och okritisk arbetskraft – tvingar ned lönerna till smärtgränsen. Vi måste ändra på det!

Tack och lov stod vi där i alla fall. Nära på tusen själar, vi frös, men såg det hoppades få se. Människor som börjar informera sig och skapa en förståelse om hur världen ser ut och hur makten fungerar. Det kommer förändra det politiska landskapet framöver, det är jag säker på. Där finns vi, Piratpartiet. Vi kan inte ta över den här rörelsen, vi måste vara med den, delta och förtjäna respekt och förtroende.

Det är vad Piratpartiet är för mig. Deltagande, lyssnande, ansvarstagande, lärande, informerande och förvaltare av förtroenden. Att driva andra människors frågor, före sina egna. Därför måste vi stå där på torget, frysa, lyssna och våga driva en ny bredare politik där vi förstår vilka lojaliteter vi måste ha.

Arbetarrörelsen är död, kapitalismen har misslyckats lösa våra viktiga problem, demokratin är i behov av renovering.

Länge leve informerade människor – i informationssamhället.

Kommentarer

Uno Hansson skrev

Det som har misslyckats är knappast kapitalismen och den fria marknaden, utan den tillämpningen av pragmatisk fascism inom konservatismen, socialismen och socialliberalismen – i den mån den styrande majoriteten har använt sig av den korporativa delen av fascismsn.
Det kan kanske härledas ända tillbaka till att Magnus Ladulås dubbade riddare och adelsväsende. Som senare kompletterades med skråväsende med mästare och geseller. Sedan med upphosrätt och patent. Följt av Saltsjöbadsavtal där mansdominerade arbetgivare och fackföreningar som byggnads, transport m.fl. tillsammans med boverket, byggnadsnämnder, VA-anslutningsavgifter osv… Korporationsuppgörelser mellan staten, kommunerna, facken och riksbankvärlden gjorde konsumenternas och hushållens boende och transporter allt mer och mer kostnadskrävande. Särskilt då det politiskt forcerade miljonprogram, där rivningsraseriet gjorde att min omoderna etta i centrala Gbg á 55 kr/mån plötsligt blev en nybyggd 3:a i Brunnsbo för 460 kr/mån! Efter drogs finansmarknaden via Marshallhjälpens penningstrycksraseri in i den korporativistiska inflationen som medförde slutet på Bretton Wood. Då i böejan på 1970-talet blev räntan på mitt nyköpta hus över 14 %! Även om 40-talisternas hushåll kanske knappast hann att direkt drabbas av korporatismen så har fascismens förödande konsekvens för konsumenthushållen numera gått så långt att det inte längre byggs några bostäder längre, då ingen har råd att betala för total strukturomställning för att 90-talister m.fl. skall nuvarande återvändsgränd.

citat: “Ingenting styr utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden.”
”… Jag känner inget av människa byggt system som fungerar utan återkoppling…”// ”… Samhällsutvecklingen är förbluffande lite inriktad på att skapa återkopplingssystem…” (Bodil Jönsson)

Uno Hansson skrev

Rättelse:
… då ingen har råd att betala för total strukturomställning som krävs för att 90-talister m.fl. skall kunna ta sig ur denna korporativt fascistinspirerade återvändsgränd.

Erik Lönroth skrev

Intressanta synpunkter.

Kapitalismen har misslyckats med att förklara hur rikedomar och resurser ska fördelas rättvist. Tvärt om så är orättvisor en naturlig följd av kapitalackumuleringen i kapitalismen.

Fler och fler inser detta och vill göra något åt det.

Uno Hansson skrev

onödig och glädjedödande fascism:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/i-praktiken-har-vi-fatt-en-kulturpolis_6551745.svd
onödigt orytmisk, väntetidsam och kostsam fascism:
http://www.mises.se/2010/11/06/trafikljus-praxeologi-och-etik/
fascism a´la USA, EU m.fl.
http://www.mises.se/2011/10/12/det-fascistiska-hotet/
fascism a´la Sverige
http://jonjayray.tripod.com/sweden.html
http://freestudents.blogspot.com/2009/06/tax-oppression-and-swedens-dirty-little.html

Uno Hansson skrev

“är orättvisor en naturlig följd av kapitalackumuleringen i kapitalismen”

Orättvisor är väl snarare en följd av att vara organiserad med inflytande och korporativa fördelar via besluten inom riksdag, regering, kommuner och media i förhållande till oorganiserade konsumenter, hushåll, arbetslösa, hemlösa… – som inte alls har något inflytande utan snarare tvärtom försummas och nonchaleras.

sodertalje skrev

Jag tror vi pratar om samma sak. Men jag väljer andra ord för att beskriva det.

Korporativa fördelar som du pratar om går nog inte att lagstifta bort, det är en utopi. Kryphål hittas och systematiseras alltid.

Jag tror vi använder fel verktyg för att lösa sociala problem idag. Ekonomiska modeller löser inte alla sociala problem helt enkelt.

Vi har tillskrivit alldeles för mycket magi till den s.k. “fria marknaden” och i den euforin, låtit religiös övertro på detta fenomen totalt dominera samhällsbygget.

Ekonomiska modeller och teorier, menar jag på, har alltså tillåtits utgöra modell för hur nästan alla problem i samhället löses. Det har gått för långt och kan vi inte tänka om här, så tror jag att det är katastrofalt för många generationer som kommer.

Jag ska skriva om det här i ett kunskapsperspektiv snart på den här bloggen. Jag hoppas du läser den och kommer med fler bra kommentarer.

Lämna kommentar

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>